Jag kollade nyss på dokumentären Vilda Barn. Den sanna historien om skogens barn. 
Dokumentären fastnar direkt, och tankarna far om kring i huvudet.
Dokumentären handlar om barn som är uppväxta med djur, och har djur-betende och sen försöker folket att hjälpa dom in i människo världen igen.
Ni som har sätt Wild Child filmen, vet då vem "Genie" är som dom pratar om i filmen. Jag har sätt Wild Child, älskar den filmen! (den är verklighetsbaserad om just Genie som de pratar om i dokumentären)..

När jag såg dokumentären så började jag tänka på hur jävla patetiska vi människor är. Hur mkt vi lägger oss i, hur mkt vi klagar..
Ett barn med en FAST punkt, trygghet och kärlek är ett barn som mår bra. Om ett barn har sin fasta punkt, den tryggheten, den kärleken och den uppmärksamheten så finns de väl inget folk kan klaga på?
Svar: JO!
Folk ska alltid prata, prata om att man inte kan ta hand om sitt barn. Man gör Fel i uppfostringen osv...
Jag kan säga att jag inte är bättre själv. (SKÄMS).. Men tyvärr så blir man så när man hör/ser någon göra något man själv ALDRIG skulle kunna göra/inte ens tänka tanken på de. Men då får man faktist lov att tänka "Alla är olika". För så är det ju, även i uppfostran av sitt barn.


Efter jag såg denna dokumentären så värmde det sådär LITE extra när jag tänkte på att Tösen min är så SJUKT mammig, AS grinig när man kommer hem till någon annan. Men när vi väl är hemma så är hon världens gladaste, leker och pratar en massa. De är iof en period hon är i just nu, men hon vet iaf sin fasta punkt = här hemma, sin trygghet + kärlek = Mig.