Till Anonym

"Du kanske ska lägga ner dödsyxan, förstår honom också om det är så att du är sur som fan när han väl kommer eller pratas vid. även om jag förstår dig ännu mer att du blir sur, det hade jag själv blivit. och killar är alltid dumma i huvudet.
MEN du visste väl redan kanske innan hur han skulle vara? om han då inte sa att han skulle ställa upp till hundra procent, fast då kanske ni egentligen skulle ha varit tillsammans från första början? du valde väl redan innan att bli ensamstånde när du bestämde dig för att behålla barnet?
försök att hålla humöret uppe och låt honom komma när han känner för det, du kan höra av dig och fråga
om han vill komma då eller då, men bli inte arg om han säger nej, tror att du puttar bort honom mer och mer då.(killar är idioter du vet)
jag är uppväxt utan pappa, föräldrar som bråkar. mamma var alltid arg och det hjälpe aldrig,pappa kom bara mer sällan och sen blev det aldrig. så sluta upp med det.

han kanske inte var redo att bli pappa, men försöker så gott han kan(okej. skulle väl kanske försöka bättre) om ni inte går ihop så kanske han ska ta någon timme eller två själv med henne, utan dig. gå ut på en promenad eller attdu lämnar av henne i någon timme och sen kommer tillbaka och hämtar lill tjejen.

det är nog inte så lätt för honom heller, och verkligen inte dig. men killar är as och det har dom alltid vara, och när ett barn kommer till världen så tror jag inte alltid att dom blir bättre".


VISST, jag kan sluta vara så sur hela tiden. Jag har försökt gång på gång. Men när de väl är något nytt så sumpar han chansen VARJE gång. Är det då lätt att vara glad? Varför ska JAG höra av mig till han för?? De är väl han som ska visa att han vill träffa henne, eller hur?! Jag har för LÄNGE sen get upp hoppet om han. Han började ju knasa redan dag 1. Nu har det snart gått 3 månader. Jag är människa jag också...
Han sa aldrig att han inte skulle vara me till 100%..

Varför ska JAG tillåta att han kommer och gå precis som han vill? Ska Nellie bli glad när han kommer (om hon nu lär känna han och veta att det är han som är pappan) och sen blir ledsen och tro att allt är hennes fel att han inte träffar henne på över 1 månad? Tyvärr, jag har själv haft en sån pappa och jag sätter fan inte henne i samma spår. Min pappa kom och gick precis som han ville, åkte till tyskland och kom tillbaka efter några år. Mamma köpte julklappar där det stod "Från pappa" bara för att pappa själv inte ställde upp. Idag är min pappa DÖD för mig. Han är den ända jag kan säga att jag HATAR.
Om inte han vill vara pappan så kan jag inte göra något , jag kan inte pressa någon att göra saker. Visst behöver Nellie en papparoll, men om Palle nu inte vill vara en pappa på heltid så kan han ju glömma allt helt. Nellie blir inte mindre människa för det. Men jag kommer aldrig göra så hon blir sårad!!!!!!!!!!!

Hur kan du skriva att han gör så gott han kan? Att det alltid är jag som får höra av mig. När jag väl skäller ut han så kommer han och träffar henne. Han frågar inte hur är det är med henne. Han är inne på msn vaaarje kväll, jag me. Svårt att bara fråga?... Det kan jag tyvärr inte påstå att han gör så gott han kan. För då är han fan värdelös på allt om detta är ansträngande.

För det första så ammar jag, och jag kan inte/VÄGRAR att lämna Nellie till någon som inte ens kan byta blöja, som inte kan NÅGOT om barn! Om han nu vill lära känna Nellie, så är det ju det omöjligt om han nu ska gå ut och gå med henne. Då kan jag ju lika gärna ge han ett kort där hon sover. ^^

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback