Rädslan för att förlora ett barn försvinner inte.

Läste lite på nätet kom in på en väldigt fin krönika där en mamma berättar sin rädsla man har för sitt barn.
Jag citerar:

" Sommar är så underbart med dagar på stranden och barnen som springer i vattenbrynet och aldrig vill komma och sätta sig på filten och äta pastasallad ur glasslåda och när de väl gör det går de rakt över filten med sandiga fötter. Men vad gör det, på sommaren är mammor och pappor glada. Vi släpper loss och vi slappnar av. Men vissa saker kan jag aldrig släppa.

Rädslan för att något av barnen ska dö.

Först ska man oroa sig för att man ska vara en av de kvinnor som inte kan bli gravid, sedan ska man oroa sig för att barnet ska dö och komma ut i vecka elva, sedan ska man oroa sig för att navelsträngen ska ligga åtta varv runt halsen, att man ska föda en lila bebis och att det ska bli helt tyst i förlossningsrummet. Ingen bebis som skriker, ingen som vågar se dig i ögonen.

Men om allt går som det ska, vilket det ju i de flesta fall gör, så föder du ett barn och kommer hem.

Och det är när du kommer hem som du inser att du inte vetat någonting om vad oro vill säga. Det är då du förstår att tryggare kan ingen vara än den lilla barnaskara som ryms i en livmoder. Mina barn kommer aldrig vara i lika säkert förvar som då. Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker vara här och nu. Jag försöker vara vettig och sund och vis och klok som en bok. Men det är så svårt. "

De är verkligen som att ta orden ur ens egen mun.
Jag har fått många frågor hur de är att ha barn och de jag då ha svarat att de jobbigaste är att man ständigt är rädd för att förlora barnet man har.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback