Jag kan verkligen inte tro att "det" är på riktigt, allt känns verkligen overkligt.
Som en mardrömm.
Man vet att sånt försigår men inte "här", man blundar för sånt..
Men får fortfarande kalla kårar...

Jag vet att jag inte kunde ha gjort mer än va jag gjorde.
Att det räddade liv...

Men kan iaf säga att man ser saker från en annan syn, att man uppskattar små saker mer.
Och kan nu verkligen säga, jag ÄR en jätte bra mamma!!!!