Jag och en polare kom in på detta - Lycka.
Han började med att jag inte kommer bli lycklig för att jag inte släpper in folk helt inpå mitt liv.
Jag säger idag, att jag är glad att ingen har kommit mig helt in.

Vad är lycka för dig?
Om du spolare från du är idag tills du ligger på döds bädden hur har du levt för att vara lycklig?
De känns som att man typ ska tjäna massa pengar, vara ett par, ha barn, bor i villa och leva lyckliga i alla sina dagar.

Jag ser inte ett förhållande som den stora lyckan.
För par som har varit tillsammans i många år ser oftast sin parnet som ett beroende. Ett beroende att de känner att de inte Kan leva utan varandra. Och ju mer beroende man blir utav varandra ju mer sårad blir man när något negativt händer mellan dem.
Jag skulle verkligen inte vilja ha ett förhållande där jag känner att jag aldrig skulle klara av att leva om han försvann. För vart är lyckan där? Vart är sin EGEN lycka? Jag ser inte ett beroende som lycka.

Jag vill inte vara beroende utav någon. Jag vill inte bo i hus med någon kille. Jag vill ha mitt, mitt egna, mitt space.

Som jag skrev till polaren

Jag vet att jag aldrig kan säga aldrig. För tänk om några år så sitter jag i ett hus, gift och ha fler barn. Visst kommer jag säkert känna mig lycklig då allt är bra osv. Men kommer inte se de som att de är lyckan i sitt liv.
Om de nu så skulle hända så skulle jag aldrig tillåta att man bara lever efter rutiner. Man tappar sig själv då på vägen, man tappar LYCKAN.

Jag själv är ute efter att hitta min inre lycka, att göra precis allt jag vill göra innan jag dör.
Att leva efter sitt ego i stortsätt. Jag tror ingen kan göra en annan 100% lycklig, bara en själv.
Och de är just det jag själv strävar efter.
Sen SJÄLVKLART är Tösen min den största lyckan i mitt liv, hon är liksom automatiskt  inräknad i mitt liv, mina mål osv. Jag lever precis som jag vill!!! Och det jag VILL är att tösen har det bra.

Fast hon och jag lever själva så är det ju inget hinder att inte vara lyckliga.