Vi svenskar är verkligen EGO! Tragiskt, men sant. Vi blir verkligen Aldrig nöjda med något, vi vill bara ha och ha. Vi klagar på det minsta lila. Spec på internet. Verkligen VEM som helst kan skriva VAD som helst igenom datorn. Och vi ska även tävla, jämföra med varandra. Man ska vara "bäst" och "perfekt" när det gäller allt. När ska vi börja att acceptera att "Jag är jag" och leva sitt eget liv??? Sluta att spela någon du inte är! Älska dig själv istället så kommer folk tycka om dig för den du är.

Den senaste tiden så har jag själv (handen på hjärtat) börjat att ta allt negativt med ett nypa salt. Jag accepterar det jag har, visst jag vill ha en massa, men jag mår inte dåligt utav de jag har nu. När man tjaffsar med någon. Visst man mår dåligt att man har förlorat en vän osv, jag "sörjer" i max 5 min och sen lever mitt liv som vanligt. Jag har så mycket mer än att grubbla på sånt. Jag kan helt säga, jag är nöjd I mig själv, MED mig själv. Jag är faktist glad att Jag är jag angående mitt utseende, mina val, mina handlingar. Jag kan även säga att jag är STOLT över mig själv, att jag och Nellie bor i en egen lägenhet, och jag klarar av att ta hand om Nellie helt själv 24/7. OCH, Jag klagar inte!! Visst, man får reda på vart gränsen på sitt tålamod går när man har barn. Men jag tar 10 andetag och sen är allt bra igen.

---

De är en del som har frågar hur det går med killarna nu. Jag kan ärligt säga att jag är rädd för den kärleken, jag vet inte hur jag ska ta den. Hur ska jag kunna älska någon när all min kärlek går till Nellie? Hur ska jag kunna ha tid med någon kille då all min tid går till Nellie? Det går ine att förklara hur jag känner angående ett förhållande nu. Men ändå är jag glad att jag känner så. För jag vet, att den tiden Nellie behöver(och lite till) har jag till henne.