Igår såg jag på Oprah.
De va en mamma där som hade glömt hennes dotter i bilen i 8timmar, när en av hennes arbets kamrat gick förbi så va dottern död.
Hon förklarade sin situation, man fick höra andra  historier i en anonym telefonsvarare.

Den mamma som glömde barnet i bilen.
Första man tänker är ju "Hur fan kan man?"
Men när man kollade på programet så blev de helt plötsligt rimmligt. (Kännsliga Ulko fick tårar)
De va så att pappan i familjen brukade alltid köra barnen till dagis/skolan. Den dagen då de hände så skulle pappan till tandläkaren och mamman skulle köra barnen, de va även skolstart för mamman (hon va lärare)..
Hon va utan för dotterns dagis men insåg att hon va tidig så hon åkte och köpte fikat till skolan och sen direkt till skolan. Dottern sov hela vägen i bilen.
Pga att rutiner/stressen så va hon så fokuserad att gå till skolan.

Som Oprah sa "Har ni aldrig åkt hem, när ni väl är hemma så undrar ni -hur kom jag hem?"

I tisdags när vi va på blomstra så pratade jag där och även sa att jag är SÅ rädd för att bli en mamma jag inte vill.
Vill inte:
Jag vill inte bli sån som går och handlar efter dagis, barnet är full påklädd i ytterkläder, jag blir bara stressad och sur på barnet. Då barnet är trött efter dagis, att de är varmt, vill hjälpa till..
Jag vill inte bli en sån som tappar humöret, fokus när de väl gäller. Och bara skriker. Lyssna på barnet, diskutera med barnet. Att skrika leder VERKLIGEN inte vart. Är de meningen att barn ska bli rädda för sina föräldrar?
Jag vill inte bli en sån som undviker barnet och skäller ut barnet för att man pratar med en vän. Då ett barn som vill säga något ropar mamma, mamma, mamma så finns de dom som ber barnet att vara tyst. Utan att berätta att nu pratar vi, snart är de din tur.

Listan kan bli lång, men rädslan är där.
Tänk om jag blir en sån som jobbar fööör mycket och inte orka lägga de där extra på barnet?

Fast de är väl bra att rädslan finns där? För oftast så blir man sån utan att tänka på de. När de är mycket som händer runt om en.