Nu blir de att jag skriver detta, få se om detta inlägg blir kvar eller om de tas bort sen..

För det första så har lilla tösen varit hemma med mig nu i 2 veckor. De som vet, vet varför också.
Det är så sjukt mycket i huvudet just nu att jag inte vill ha henne där, speciellt nu när tiden börjar att närma sig slutet av denna månad. För jag vet att då kommer de bara bli "värre" - med tankarna, med känslorna..
Känns typ som jag står på en och samma plats, vet varke ut eller in. Vet inte vad jag ska göra.. Jag väntar på ett papper, om besked. Men jag vet också att innerst inne vill jag inte ha det beskedet. Jag vill inte att tösen ska "lida" utav all detta. Jag vet att de inte kommer att betyda något isf om några år. Men just att jag är nöjd med de som är nu, förutom just DET.....
Och de värsta är att Det är inte en liten sak...
Hur mycket orkar man göra som en ensam person? Prata med alla de andra, så de vet? Och önskar att de då händer något? Prata med de "högre" och hoppas på att de händer något?
Eller som jag gjorde samma dag då jag fick reda på det största negativa - skicka in papper. Om det beskedet som jag väntar på.
Detta är något som finns i mina tankar dagligen, mår varken bra hur jag än göra. Tösen är hemma med mig, fast hon tjatar om att få gå.
FAAN varför är "bollen" hos mig? Jag hatar att jag vet, jag hatar att Det finns bland oss..


Sen andra känslor som strular till de. "Flyr" från mitt eget hem.
De är många för och nack delar med detta...
Önskar att jag kunde skriva av mig mer ang detta, men de går tyvärr inte. För jag vet inte ens va jag känner själv.
Varför måste jag leva såhär? Orkar inte!! Orkar inte tänka på känslor, orkar inte tänka på vad som är bäst. Eller vad är bäst?
Får försöka att ta en sak i taget iaf, på något sätt...