Igår va mitt tålamod verkligen på 0, det slutade med att jag bara satt och grät. Orkade verkligen inte längre just i den sekunden. *skämms* Men de va nog första gången jag svor åt Nellie. Som sagt, mitt tålamod fanns inte längre.
Jag kan helt ärligt säga att just då så önskade jag att vi va 2 här hemma som tog hand om Nellie.=/
Jag hade världens Mens, huvud och tand-värk igår och Nellie har varit hur grinig som helst den senaste tiden. Innan så va hon HUR nöjd som helst för att ligga på golvet. Men nu, när jag typ ska på toan så börja hon skrika. (=Mammig). Om jag inte låter henne skrika så skulle jag inte ha hunnit med mycket. Men jag måste tvätta, diska, göra mat osv. Visst jag har tiden när hon sover, men då är jag helt slut och själv ta en tupplur.
Vet inte riktigt va det kan beror på, nya lägenheten? Tänderna? Svinkopporna? Hmm..

Men efter jag hade gett henne gröt, lekt med henne en bra stund och sen skulle amma inför natten så kunde jag inte mer än att pussa en massa på henne.

När allt är som jobbigaste, när man bara vill lämna allt som det är och bara dra så är det just DITT leende som får en att smälta, man glömmer bort att negativt som har varit och du får en att få nya andetag. Mamma älskar dig SÅÅÅ otroligt mycket. Mamma skulle verkligen inte klara sig utan dig. Mammas lilla hjärta<3