Jag läste nyss i Stina-Lee:s blogg ang - DETTA INLÄGG
Hon satte verkligen orden på rätt sätt, uttryckte sig så sjukt bra. Håller med henne till 110%.

Som mamma varför ska de vara så J*vla TABU att prata gott om sitt barn? Varför ska de vara sån TABU att tycka att man inte har de jobbigt, att barnet inte är jobbigt?.. Osv.
Varför blir man mer "acceptabel" om man säger att barnet Är jobbigt, att man INTE får sova, att man INTE hinner att duscha, städa osv osv.
Men man blir stämplat som "fejk" morsan, "perfekta familjen" (ja de ena och de andra) om man säger att man INTE tycker de är jobbigt, att man har fått sovit, att man har kunnat städa och duscha precis när man känner för osv osv.


Ja, för vet ni. Idag va Tösen gnällig när vi va nere på ica. De kanske tog 5-10 min längre än va det hade gjort om hon inte var gnällig.... haha, omg!
Men Helt ärlig, jag vet att tösen är perfekt. Perfekt för mig, hon är precis så som jag vill ha de när de gäller med ALLT. Och ja, vem har jag och tacka? Egentligen mig själv, så mycket jag har lagt ner, varit "hård" men jag har fortfarande sett henne som ett barn.
Hon kan göra tok mycket bus, men hon är trotts allt ett barn.
Jag vill inte ha ett barn som inte gör något bus alls, som inte säger emot, som gör precis allt jag säger och helst säga ursäkta, nej tack, ja tack osv... För helt ärligt, om jag skulle träffa en SÅN unge, skulle jag nog undra hur elaka föräldrarna är mot barnet då barnet inte ens vågar att vara barn.